Återigen, ni som är känsliga eller inte orkar läsa, behöver inte.

The day has come. Herregud vad efterlängtad dag, äntligen skulle vi få se vår lillkille. Blev dock inte samma dag eftersom värkarna varade i 50h.

Det var en söndag morgon, den 4 januari, som jag skulle gå på det vanliga morgon-toalett-besöket. Det kom då lite blod när jag torkade mig.. Jag skrek till Samir för jag trodde att någonting var fel med vår lille. Men samma sekund kommer det ut någonting väldigt äckligt och slemmigt, slemproppen. Min vän hade tidigare förklarat för mig att det ser ut som en mini manet. Och ja, det gjordet det. Så det var ingen tvekan om vad det var för något. 

Ni som vart/är gravida vet hur mycket man googlar när man är gravid :') hahaha. Så fram med google. Jag ville veta hur pass nära värkarna/förlossningen var om slemproppen gick. Men som vanligt "var det individuellt" .. det man var så trött på att höra. MEN på ett ungefär!?!? haha. Iallafall. Jag hittade att det kunde dröja 2 timmar innan värkarna började, samt 2 veckor. Så google gav mig inget vidare svar på min fråga.

 

Resten av dagen kände jag som mensvärk och var osäker på om det var värkar eller mensvärk. Det var ju första graviditeten, man har ju ingen aning om hur det ska kännas och hur mycket. Dagen gick och på kvällen 22.00 märkte jag att jag faktiskt hade värkar, det började göra ont. Bekräftat. Fick ingen sömn ALLS den natten, svårt att sova med värkar och alvedon hjälpte nada.

Vid lunch dagen efter var värkarna starkare och tätare och vi bestämde oss för att åka upp till förlossningen. Men värkarna var inte tillräckligt täta så vi fick åka hem. Det var då cirka 7 minuter mellan värkarna. Man ska helst vara öppen 4-5 cm innan dom lägger in en på förlossningen. Jag var då bara nån ynka centimeter öppen. Jag tyckte det gjorde jätteont när de skulle kolla hur öppen man var. Men ändå ville man att de skulle kolla hela tiden under förlossningen, man ville se framsteg. De berättade även att de kände mycke hår på hans huvud :)

Vi blev tillsagda att ta det lugnt, bada och bara vänta in tiden. Om det verkade som att det skulle bli en till natt utan sömn så kunde vi åka upp så jag kunde få med mig en sovdos hem. Vi åkte till min pappa (som har badkar) och där badade jag i nån timme eller två. Så skönt. Jag hade kokhett vatten samtidigt som jag hade fönstret precis brevid, öppet. Jag ville ha kyla men ändå värme.

Senare samma kväll åker vi upp till förlossningen igen, jag stod inte ut med smärtan. Hur ska jag kunna sova? Fick med mig min sovdos (vilket är smärtstillande, sömntabletter och något som skulle göra så att värkarna avtog(?). Jag tog min sovdos och tänkte YES nu ska jag få sova. Men det fick jag absolut inte. Natten var till och med värre än innan. Blev tillsagd att försöka sova/vila mellan värkarna.. Det gick inte så bra med tanke på att värkarna kunde komma mellan 5-10 min mellanrum. Jag kommer ihåg att jag hittade en sida som kunde hålla koll på värkarna. HELA den natten satt jag och räknade värkar och bara hoppades på att de skulle komma tätare. Trots att jag visste att tätare = ondare, så visste jag att det är det som krävs för att dom här värkarna till slut ska försvinna. 

På morgonen dagen efter vaknade Samir av att jag grät i duschen, nu hade jag svinont. Varför väckte du inte mig sa han? Men jag ville inte ta hans sömn ifrån honom. Nu var det 3-4 minuter mellan värkarna, det var dags att åka in. Vi åkte in vid 10.00 och fick ÄNTLIGEN bli inskrivna. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var sån lättnad, det betyder att bebisen är på gång.

Det gick väldigt segt i början. Jag fick "ta" mina värkar och bara hoppas på att de blev tätare och kraftigare för varje minut som gick. Hela min kropp skakde mellan värkarna. Samir bad mig att slappna av men det var svårare än det lät. Jag hade SÅÅÅÅÅ ont och frågade om jag inte kunde få någonting annat än lustgasen (som för övrigt inte hjälpte så mycket). Vi bestämde oss då för Epiduralen. Och oj var rädd jag vart för den under graviditeten, men nu kunde jag inte bry mig mindre. En spruta? Mot den här smärtan? KÖR! Och det gjorde inte ont, inte jämfört med all annan smärta iallafall. Man fick ligga på sidan i fosterställning med ryggragskotorna utvidgade. Sprutan skulle ju emellan kotorna.

När Epiduralen värkade så mådde jag så mycket bättre. Barnmorsskorna frågade mig om jag orkade gå runt lite i korridorerna, för att försöka få mig att öppnas upp lite mer. JA, sa jag. Allt för att få ut den här bebisen. Så jag gick runt i korridorerna, med Samir vid min sida som fick hålla i mitt dropp. Jag i princip "sprang" i korridorerna. Barnmorsskorna skämtade:- Ska du inte ta trapporna också Isabelle? Haha. Epiduralen värkade i ungefär 2 timmar. Helt plötsligt, AAAAJ, jag vill ha mer. Det blev som en drog. Och mer fick jag. MEN de behöver inte ta sprutan igen utan de fyller bara på i de röret som de gjort innan. Det jag inte visste med Epiduralen var att den bara verkar på framsidan av stussen, inte vid bakdelen. Och det var där + i livmodern som jag kände den extremaste smärtan.

Jag kommer ihåg att jag kände mig bajsnödig heeeela tiden. Vilket ni säkert redan hört att man gör. Så jag tjatade på barnmorsskorna att jag ville gå på toa och till slut sa de okej. Så frågade jag om det finns nån risk att man föder på toaletten? Ja sa dem, de finns dom som har gjort det. Skitsamma tänkte jag, jag MÅÅÅÅSTE bajsa. Jag hade dörren olåst och Samir fick vänta utanför. Jag tryckte och tryckte (trots att det kände som att bebisen skulle ramla ur). Men det kom NADA. 40 minuter senare gick jag ur toaletten, förtvivlad för att jag inte kunde bajsa, jag var ju fortfarande bajsnödig.

Jag hade inte kissat på ett tag så de frågade om de kunde tömma min kissblåsa. Visst sa jag. Men det var innan jag kände hur ont det gjorde. Att föra in en spruta(?) i urinblåsan låter inte så skönt eller hur? usch. 

Jag badade även på förlossningen. Inte för att det tog bort smärtan, för det finns det inget som gör helt och hållet. Men på nått sätt var det lugnande att bada. 

Det gick väldigt trögt.. var fortfarande bara 5cm öppen. Så de frågade mig om jag gick med på att spräcka fosterhinnan (så att vattnet går).. annars kommer du aldrig orka föda om du ska fortsätta i den här takten. Visst sa jag, vi spräcker den, ni vet bäst. Jag hade tidigare under min graviditet blivit frågad om jag ville ha något speciellt på min förslossning. Jag sa bara att jag litar på att de gör det som behövs och gör allt för vårt bästa. De råd de vill ge mig, de tackar jag för och tar emot. När det är ens första förlossning så vet man ju inget bättre. De spräckte iallafall fosterhinnan vilket de gör med nån "pinne"? som de för in i vaginan.. och jag tyckte det gjorde as ont. Men jag tror inte det ska göra ont egentligen, men barnmorsskan råkade röra pinnen mot slidväggen och hon sa OJ. Men no hard feelings there, dom gör ju sitt bästa i all den stress och press dom utsätts för.

Det var dags, jag skulle få värkstimulerande dropp. Ytterligare något som skulle få den här förlossningen att vara över. Och nån timme efter jag fått det så var mina värkar i full fart. De höjde hela tiden dosen av värkstimulerande. Det var Samir som berättade det för mig efteråt, det var ingenting jag minns. Samir berättade att den ena barnmorsskan sa:- höjer du den till 120? Då tittade den andre barnmorsskan på henne med stora ögon och förde sakta sin hand mot apparaten. Typ som att herregud, är inte det för mycket? Men tur att dom höjde den. Värkarna kom till slut med knappt 30 sekunders mellanrum och HELVETE vad ont det gjorde.

Jag hade inte gått på en profylax kurs men jag och de andra på förlossningen tyckte att min andning gick jätte bra ändå. Det var enstaka tillfällen som man skrek istället för att trycka ner smärtan och använda den till att trycka ut bebisen. Jag var helt torr i munnen vilket resulterade i att jag hade massa slem i munnen varje gång jag öppnade den (något som samir berättat).

Någon timme innan jag ska börja med mina krystvärkar.. så hör jag grannen brevid. Hon skrek som att det vore en skräckfilm. Tänk er det mest torterbaraskriket ni någonsin hört. Jag blev livrädd. Det lät som att någon tog en kniv och skärde av hennes kroppsdelar. JAG VILL INTE FÖDA LÄNGRE!. JAG GER UPP NU! sa jag. Men strax därefter hörde jag ett bebisskrik. ÅH. SnartSnartSnart har vi vår bebis här också. Det gjorde mig rå taggad.

kl. 22.00. Nu var värkarna så täta att jag skulle få börja krysta. ÄNTLIGEN, nu får jag hjälpa till att få ut den här bebisen. Det var tufft, så tufft. Under värkarna så sa de åt mig att krysta tills jag verkligen inte orkar mer, sen krystar du lite till. Första halvtimmen av krystvärkarna så krystade jag och kände att han åkte ut lite, sen åkte han in igen så fort jag slappna av. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men sen när jag förstod hur det hela funkade, gick det mycket bättre. Det är när du inte orkar mer, då ska du krysta lite lite till. För det är då han åker ut lite extra, och stannar där. Under krystvärkarna sa de åt mig att när vi ber dig att bara andas genom en hel värk, då ska du göra det. INTE KRYSTA. Jaha tänkte jag, orkade inte fråga varför eller något. Bara lyssnade och tog till mig. 

När huvudet var pyttelite ute så sa de att han hade jätte mycket hår och frågade om jag ville känna. Jag ba jag vet inte? brukar man det? ska jag? vad tycker du samir? Sen gjorde jag det. Och så glad att jag gjorde det, för man fick en sån kick. Han är liksom nästannästan ute. Jag kan känna honom. När han hade halva huvudet ute så sa de åt mig:- nästa värk vill vi bara att du andas igenom. VA? han är ju ute nu, vad snackar ni om? Men jag lyssnade och gjorde som dom sa. Anledningen var att bebisen inte ska komma ut för fort, vävnaderna måste hinna vänja sig, vilket gör att man förhoppsningsvis inte spricker lika mycket. Och det gjorde jag inte heller. När jag andades genom hela den värken, så vred bebisen sig 180 grader. Alla ba vad gör han? Till och med Samir. Som för övrigt tidigare hade sagt att han inte skulle kolla när bebisen kom ut. Men när de sa att han var hårig så kunde han inte hålla sig :)

Vi var de enda kvar på förlossningen så barnmorsskorna hade verkligen all tid för oss. När den ena barnmorsskan frågade efter en till barnmorsska och en läkare så fortstod vi att bebis var här när som helst. Och det var han. Hade krystvärkar i 1 timme och 40 min sen var han äntligen här. När han väl var ute så skrek han inte alls. Han bara gnällde litegrann. Och nös, 2 gånger direkt efter varandra.

Och vilka känslor. Herregud. Går inte att beskriva hur omtömlad man var. Massa känslor på en och samma gång, mår han bra? mår jag bra? mår samir bra? är vi föräldrar nu? är förlossningen verkligen över? Vilken upplevelse. Samir fällde en tår av glädje. Jag skulle säkerligen gjort det om jag hade haft nån ork kvar. Jag var heeeelt slut och bara glad att denna förlossning var över. Men jag var lycklig, så jäkla lycklig.

Efter Kian var ute så torkade dom av honom snabbt och så fick jag honom i min famn. Äntligen fick jag hålla i vår bebis. VÅR. Som vi längtat. Sen skulle moderkakan ut. Den gick ut på första krystvärken. De frågade om vi ville se moderkakan, och kontrollfreak som vi är, så ville vi det. De visade vilken del som Kian sett när han legat i magen och de visade vilken del som suttit mot livmodern. Livmoderkakan var självklart väldigt äcklig men ändå vacker på något konstigt vis. Det är ju den som gett Kian all näring under 9 månader.

Samir klippte navelsträngen. Däremellan kom det massor ur vaginan. Vatten, blod, ja allt som inte ska vara kvar där längre. Det bara forsade. Sen skulle de kolla hur det såg ut där nere. Och det såg bra ut. Men de behövde sy två stygn på blygläpparna. Sen sydde de två till bara för att. Så att det skulle läka ännu bättre. Jag trodde att alla "sprack" liksom i mellangärdet, från vaginan till anus. Men så var inte fallet. Det blev bara som två småsmå sår på blygläpparna. Så bara för att man föder barn så betyder det inte att man ser ut som frankenstein där nere när man precis sytt. 

Efter förlossningen får man den efterlängtade förlossningsbrickan. MAT! Hade inte ätit på över två dygn (bara fått dropp). Mackor med gott pålägg, te, saft.. Mums!

Under hela förlossningen så klappade Samir min panna, torkade pannan, hämtade saft, höll min hand, sa hur duktig jag var 100000000 gånger och lämnade mig inte en sekund..plus mycket mycket mer. Allt han gjorde, gjorde så att smärtan blev lindrigare. <3

 

Det jag inte visste med förlossningen var all annan smärta man utsätts för. Jag trodde det bara var värkar och känslan att spricka. Men som ni läst, var det ju så mycket mer än så.

 

Jag märkte själv när jag skrev denna förlossningsberättelse att jag pratar mycket i VI-formen. Det gör jag för att det var verkligen VI. Det var en team insats. Visst att kvinnan får ta all fyskisk smärta, men mannen får ta så mycket han med. Allt det psykiska, att tro att man är helt hjälplös och inte kan ta bort smärtan från sin älskade. Det måste vara ett helvette det också. Vår förlossning var verkligen en team insats och vi skulle aldrig klarat de utan varandra.GO Sambell  :)

Något att rekommendera är att skriva ner hela förlossningen dagen efter, det gjorde jag. Man glömmer lätt bort alla de små detaljerna och själva känslorna man hade under förlossningen.

 

ÄLSKAR MIN LILLA FAMILJ MER ÄN ALLT

 

Han var här

KIAN EMANUEL AFSAR MALIK
TISDAG 23:38, 06-01-2015
3630gram

51cm
Stenbock