Förlossningsberättelse

Återigen, ni som är känsliga eller inte orkar läsa, behöver inte.

The day has come. Herregud vad efterlängtad dag, äntligen skulle vi få se vår lillkille. Blev dock inte samma dag eftersom värkarna varade i 50h.

Det var en söndag morgon, den 4 januari, som jag skulle gå på det vanliga morgon-toalett-besöket. Det kom då lite blod när jag torkade mig.. Jag skrek till Samir för jag trodde att någonting var fel med vår lille. Men samma sekund kommer det ut någonting väldigt äckligt och slemmigt, slemproppen. Min vän hade tidigare förklarat för mig att det ser ut som en mini manet. Och ja, det gjordet det. Så det var ingen tvekan om vad det var för något. 

Ni som vart/är gravida vet hur mycket man googlar när man är gravid :') hahaha. Så fram med google. Jag ville veta hur pass nära värkarna/förlossningen var om slemproppen gick. Men som vanligt "var det individuellt" .. det man var så trött på att höra. MEN på ett ungefär!?!? haha. Iallafall. Jag hittade att det kunde dröja 2 timmar innan värkarna började, samt 2 veckor. Så google gav mig inget vidare svar på min fråga.
 
Resten av dagen kände jag som mensvärk och var osäker på om det var värkar eller mensvärk. Det var ju första graviditeten, man har ju ingen aning om hur det ska kännas och hur mycket. Dagen gick och på kvällen 22.00 märkte jag att jag faktiskt hade värkar, det började göra ont. Bekräftat. Fick ingen sömn ALLS den natten, svårt att sova med värkar och alvedon hjälpte nada.

Vid lunch dagen efter var värkarna starkare och tätare och vi bestämde oss för att åka upp till förlossningen. Men värkarna var inte tillräckligt täta så vi fick åka hem. Det var då cirka 7 minuter mellan värkarna. Man ska helst vara öppen 4-5 cm innan dom lägger in en på förlossningen. Jag var då bara nån ynka centimeter öppen. Jag tyckte det gjorde jätteont när de skulle kolla hur öppen man var. Men ändå ville man att de skulle kolla hela tiden under förlossningen, man ville se framsteg. De berättade även att de kände mycke hår på hans huvud :)

Vi blev tillsagda att ta det lugnt, bada och bara vänta in tiden. Om det verkade som att det skulle bli en till natt utan sömn så kunde vi åka upp så jag kunde få med mig en sovdos hem. Vi åkte till min pappa (som har badkar) och där badade jag i nån timme eller två. Så skönt. Jag hade kokhett vatten samtidigt som jag hade fönstret precis brevid, öppet. Jag ville ha kyla men ändå värme.

Senare samma kväll åker vi upp till förlossningen igen, jag stod inte ut med smärtan. Hur ska jag kunna sova? Fick med mig min sovdos (vilket är smärtstillande, sömntabletter och något som skulle göra så att värkarna avtog(?). Jag tog min sovdos och tänkte YES nu ska jag få sova. Men det fick jag absolut inte. Natten var till och med värre än innan. Blev tillsagd att försöka sova/vila mellan värkarna.. Det gick inte så bra med tanke på att värkarna kunde komma mellan 5-10 min mellanrum. Jag kommer ihåg att jag hittade en sida som kunde hålla koll på värkarna. HELA den natten satt jag och räknade värkar och bara hoppades på att de skulle komma tätare. Trots att jag visste att tätare = ondare, så visste jag att det är det som krävs för att dom här värkarna till slut ska försvinna. 

På morgonen dagen efter vaknade Samir av att jag grät i duschen, nu hade jag svinont. Varför väckte du inte mig sa han? Men jag ville inte ta hans sömn ifrån honom. Nu var det 3-4 minuter mellan värkarna, det var dags att åka in. Vi åkte in vid 10.00 och fick ÄNTLIGEN bli inskrivna. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var sån lättnad, det betyder att bebisen är på gång.

Det gick väldigt segt i början. Jag fick "ta" mina värkar och bara hoppas på att de blev tätare och kraftigare för varje minut som gick. Hela min kropp skakde mellan värkarna. Samir bad mig att slappna av men det var svårare än det lät. Jag hade SÅÅÅÅÅ ont och frågade om jag inte kunde få någonting annat än lustgasen (som för övrigt inte hjälpte så mycket). Vi bestämde oss då för Epiduralen. Och oj var rädd jag vart för den under graviditeten, men nu kunde jag inte bry mig mindre. En spruta? Mot den här smärtan? KÖR! Och det gjorde inte ont, inte jämfört med all annan smärta iallafall. Man fick ligga på sidan i fosterställning med ryggragskotorna utvidgade. Sprutan skulle ju emellan kotorna.

När Epiduralen värkade så mådde jag så mycket bättre. Barnmorsskorna frågade mig om jag orkade gå runt lite i korridorerna, för att försöka få mig att öppnas upp lite mer. JA, sa jag. Allt för att få ut den här bebisen. Så jag gick runt i korridorerna, med Samir vid min sida som fick hålla i mitt dropp. Jag i princip "sprang" i korridorerna. Barnmorsskorna skämtade:- Ska du inte ta trapporna också Isabelle? Haha. Epiduralen värkade i ungefär 2 timmar. Helt plötsligt, AAAAJ, jag vill ha mer. Det blev som en drog. Och mer fick jag. MEN de behöver inte ta sprutan igen utan de fyller bara på i de röret som de gjort innan. Det jag inte visste med Epiduralen var att den bara verkar på framsidan av stussen, inte vid bakdelen. Och det var där + i livmodern som jag kände den extremaste smärtan.

Jag kommer ihåg att jag kände mig bajsnödig heeeela tiden. Vilket ni säkert redan hört att man gör. Så jag tjatade på barnmorsskorna att jag ville gå på toa och till slut sa de okej. Så frågade jag om det finns nån risk att man föder på toaletten? Ja sa dem, de finns dom som har gjort det. Skitsamma tänkte jag, jag MÅÅÅÅSTE bajsa. Jag hade dörren olåst och Samir fick vänta utanför. Jag tryckte och tryckte (trots att det kände som att bebisen skulle ramla ur). Men det kom NADA. 40 minuter senare gick jag ur toaletten, förtvivlad för att jag inte kunde bajsa, jag var ju fortfarande bajsnödig.

Jag hade inte kissat på ett tag så de frågade om de kunde tömma min kissblåsa. Visst sa jag. Men det var innan jag kände hur ont det gjorde. Att föra in en spruta(?) i urinblåsan låter inte så skönt eller hur? usch. 

Jag badade även på förlossningen. Inte för att det tog bort smärtan, för det finns det inget som gör helt och hållet. Men på nått sätt var det lugnande att bada. 

Det gick väldigt trögt.. var fortfarande bara 5cm öppen. Så de frågade mig om jag gick med på att spräcka fosterhinnan (så att vattnet går).. annars kommer du aldrig orka föda om du ska fortsätta i den här takten. Visst sa jag, vi spräcker den, ni vet bäst. Jag hade tidigare under min graviditet blivit frågad om jag ville ha något speciellt på min förslossning. Jag sa bara att jag litar på att de gör det som behövs och gör allt för vårt bästa. De råd de vill ge mig, de tackar jag för och tar emot. När det är ens första förlossning så vet man ju inget bättre. De spräckte iallafall fosterhinnan vilket de gör med nån "pinne"? som de för in i vaginan.. och jag tyckte det gjorde as ont. Men jag tror inte det ska göra ont egentligen, men barnmorsskan råkade röra pinnen mot slidväggen och hon sa OJ. Men no hard feelings there, dom gör ju sitt bästa i all den stress och press dom utsätts för.

Det var dags, jag skulle få värkstimulerande dropp. Ytterligare något som skulle få den här förlossningen att vara över. Och nån timme efter jag fått det så var mina värkar i full fart. De höjde hela tiden dosen av värkstimulerande. Det var Samir som berättade det för mig efteråt, det var ingenting jag minns. Samir berättade att den ena barnmorsskan sa:- höjer du den till 120? Då tittade den andre barnmorsskan på henne med stora ögon och förde sakta sin hand mot apparaten. Typ som att herregud, är inte det för mycket? Men tur att dom höjde den. Värkarna kom till slut med knappt 30 sekunders mellanrum och HELVETE vad ont det gjorde.

Jag hade inte gått på en profylax kurs men jag och de andra på förlossningen tyckte att min andning gick jätte bra ändå. Det var enstaka tillfällen som man skrek istället för att trycka ner smärtan och använda den till att trycka ut bebisen. Jag var helt torr i munnen vilket resulterade i att jag hade massa slem i munnen varje gång jag öppnade den (något som samir berättat).

Någon timme innan jag ska börja med mina krystvärkar.. så hör jag grannen brevid. Hon skrek som att det vore en skräckfilm. Tänk er det mest torterbaraskriket ni någonsin hört. Jag blev livrädd. Det lät som att någon tog en kniv och skärde av hennes kroppsdelar. JAG VILL INTE FÖDA LÄNGRE!. JAG GER UPP NU! sa jag. Men strax därefter hörde jag ett bebisskrik. ÅH. SnartSnartSnart har vi vår bebis här också. Det gjorde mig rå taggad.

kl. 22.00. Nu var värkarna så täta att jag skulle få börja krysta. ÄNTLIGEN, nu får jag hjälpa till att få ut den här bebisen. Det var tufft, så tufft. Under värkarna så sa de åt mig att krysta tills jag verkligen inte orkar mer, sen krystar du lite till. Första halvtimmen av krystvärkarna så krystade jag och kände att han åkte ut lite, sen åkte han in igen så fort jag slappna av. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men sen när jag förstod hur det hela funkade, gick det mycket bättre. Det är när du inte orkar mer, då ska du krysta lite lite till. För det är då han åker ut lite extra, och stannar där. Under krystvärkarna sa de åt mig att när vi ber dig att bara andas genom en hel värk, då ska du göra det. INTE KRYSTA. Jaha tänkte jag, orkade inte fråga varför eller något. Bara lyssnade och tog till mig. 

När huvudet var pyttelite ute så sa de att han hade jätte mycket hår och frågade om jag ville känna. Jag ba jag vet inte? brukar man det? ska jag? vad tycker du samir? Sen gjorde jag det. Och så glad att jag gjorde det, för man fick en sån kick. Han är liksom nästannästan ute. Jag kan känna honom. När han hade halva huvudet ute så sa de åt mig:- nästa värk vill vi bara att du andas igenom. VA? han är ju ute nu, vad snackar ni om? Men jag lyssnade och gjorde som dom sa. Anledningen var att bebisen inte ska komma ut för fort, vävnaderna måste hinna vänja sig, vilket gör att man förhoppsningsvis inte spricker lika mycket. Och det gjorde jag inte heller. När jag andades genom hela den värken, så vred bebisen sig 180 grader. Alla ba vad gör han? Till och med Samir. Som för övrigt tidigare hade sagt att han inte skulle kolla när bebisen kom ut. Men när de sa att han var hårig så kunde han inte hålla sig :)

Vi var de enda kvar på förlossningen så barnmorsskorna hade verkligen all tid för oss. När den ena barnmorsskan frågade efter en till barnmorsska och en läkare så fortstod vi att bebis var här när som helst. Och det var han. Hade krystvärkar i 1 timme och 40 min sen var han äntligen här. När han väl var ute så skrek han inte alls. Han bara gnällde litegrann. Och nös, 2 gånger direkt efter varandra.

Och vilka känslor. Herregud. Går inte att beskriva hur omtömlad man var. Massa känslor på en och samma gång, mår han bra? mår jag bra? mår samir bra? är vi föräldrar nu? är förlossningen verkligen över? Vilken upplevelse. Samir fällde en tår av glädje. Jag skulle säkerligen gjort det om jag hade haft nån ork kvar. Jag var heeeelt slut och bara glad att denna förlossning var över. Men jag var lycklig, så jäkla lycklig.

Efter Kian var ute så torkade dom av honom snabbt och så fick jag honom i min famn. Äntligen fick jag hålla i vår bebis. VÅR. Som vi längtat. Sen skulle moderkakan ut. Den gick ut på första krystvärken. De frågade om vi ville se moderkakan, och kontrollfreak som vi är, så ville vi det. De visade vilken del som Kian sett när han legat i magen och de visade vilken del som suttit mot livmodern. Livmoderkakan var självklart väldigt äcklig men ändå vacker på något konstigt vis. Det är ju den som gett Kian all näring under 9 månader.

Samir klippte navelsträngen. Däremellan kom det massor ur vaginan. Vatten, blod, ja allt som inte ska vara kvar där längre. Det bara forsade. Sen skulle de kolla hur det såg ut där nere. Och det såg bra ut. Men de behövde sy två stygn på blygläpparna. Sen sydde de två till bara för att. Så att det skulle läka ännu bättre. Jag trodde att alla "sprack" liksom i mellangärdet, från vaginan till anus. Men så var inte fallet. Det blev bara som två småsmå sår på blygläpparna. Så bara för att man föder barn så betyder det inte att man ser ut som frankenstein där nere när man precis sytt. 

Efter förlossningen får man den efterlängtade förlossningsbrickan. MAT! Hade inte ätit på över två dygn (bara fått dropp). Mackor med gott pålägg, te, saft.. Mums!

Under hela förlossningen så klappade Samir min panna, torkade pannan, hämtade saft, höll min hand, sa hur duktig jag var 100000000 gånger och lämnade mig inte en sekund..plus mycket mycket mer. Allt han gjorde, gjorde så att smärtan blev lindrigare. <3
 
Det jag inte visste med förlossningen var all annan smärta man utsätts för. Jag trodde det bara var värkar och känslan att spricka. Men som ni läst, var det ju så mycket mer än så.
 
Jag märkte själv när jag skrev denna förlossningsberättelse att jag pratar mycket i VI-formen. Det gör jag för att det var verkligen VI. Det var en team insats. Visst att kvinnan får ta all fyskisk smärta, men mannen får ta så mycket han med. Allt det psykiska, att tro att man är helt hjälplös och inte kan ta bort smärtan från sin älskade. Det måste vara ett helvette det också. Vår förlossning var verkligen en team insats och vi skulle aldrig klarat de utan varandra.GO Sambell  :)

Något att rekommendera är att skriva ner hela förlossningen dagen efter, det gjorde jag. Man glömmer lätt bort alla de små detaljerna och själva känslorna man hade under förlossningen.
 
ÄLSKAR MIN LILLA FAMILJ MER ÄN ALLT
 
Han var här
KIAN EMANUEL AFSAR MALIK
TISDAG 23:38, 06-01-2015
3630gram
51cm
Stenbock

 
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt, Förlossningsberättelse, Kian | | 2 kommentarer

Gravid/Förlossningsberättelse

Nu tänkte jag skriva en gravid/förlossningsberättelse. Tänkte börja med graviditeten. Ni som snart ska föda och är känsliga, eller bara känsliga över huvudtaget, behöver inte läsa :)

I slutet på April 2014 fick vi reda på att vi skulle bli 3, underbart. Det var en kväll som jag kände att mina bröst ömmade och funderade på när jag sist hade min mens.. kom på att det var ungefär 4-5 veckor sedan. Blev då fundersam direkt och vi åkte och köpte ett test på Ica maxi kl.21.30 på kvällen. Vi gjorde det första testet och det visade positivt. VAAAA skrek vi med världens smile på läpparna. Men vi vågade inte tro på testet. Som tur var, var det var två test i paketet och vi bestämde oss självklart för att göra det andra testet också. Även där visade det positivt. Men vi vågade fortfarande inte bli glada, haha. Vi åkte tillbaka till Ica maxi samma kväll. På vägen dit gick tankarna runt runt runt. - VA, va sjukt. Vi ska bli föräldrar. Är det sant? Nej jag vet inte. Är dagen verkligen här? Väl på Ica maxis apotek kollade kassörskan fundersamt på oss.. - Va inte ni nyss här? Vi ba Jo.. men vi vågar inte lita på testet. De visade positivt men tänk om de inte stämmer. Vi vill köpa ett till. Hon sa- Jo men det gör det. Om det visar positivt så är det det, för då har man vissa hormoner som inte finns om man inte är gravid. Visar det däremot negativt kan man ändå vara gravid, bara att hormonerna inte utsöndrats ännu. SÅ vi fick det bekräftat. Vi skulle ha barn! :) Fick reda på detta när jag var väldigt tidigt gången, vecka 5. Så väntan till ultraljudet (v.18) var lååååång.

När vi var hos BVC första gången så var de som en rutinkoll, frågade vad vi jobbar med och vad vi har för livstil osv osv. MEN det absolut bästa med första besöket var att vi fick ett preliminärt datum när bebisen skulle vara här, den 11 januari 2015. OJOJOJ vad vi längtade!

Vi bestämde oss i somras för att åka på en sista resa innan bebis är här. Det fick bli Kreta. Där spelade jag volleyboll, i hettan, och i princip svimmade. Jag har en tendens att svimma i värmen och graviditeten gjorde det inte bättre. MEN man får skylla sig själv om man inte dricker tillräckligt när man spelar volleyboll i hettan. Eller hur?  När vi kom hem var det dax för ultraljud och vi var så exalterade, nu skulle vi få se vårt barn för första gången!

När vi väl gjorde ultraljudet var det absolut viktigaste att vårt barn var friskt. När vi fick se att allt var bra så släpptes en stor sten från våra axlar. Han mådde bra! <3 Min sambo fällde en liten tår.. vi skulle bli föräldrar. När vi fick se VÅR bebis så blev det lite mer verkligt, men fortfarande overkligt. Vi tog även reda på könet, vi kunde bara inte hålla oss. Vi ville veta vad det var för en liten i magen. Istället för att säga hen eller den, så kunde vi säga han. Och även börja fundera på namn, planera barnrummet, köpa kläder.. ja ni förstår. Sen fick vi ett nytt datum på beräknad förlossning, 9 januari 2015. (hoppas det inte blir december 2014, tänkte vi!) Inte för att det spelar större roll, men får man välja så är man väl hellre född tidigt på året än sent på året, right? :)

Jag tyckte väldigt mycket om att vara gravid. Läs VÄLDIGT. Det är en känsla man inte kan beskriva, måste upplevas. Att veta att du och ett annat liv är ett..sjukt. Känna liv i magen.. det gjorde jag runt v.20, min sambo kunde känna honom i v.22. Jag kommer ihåg när han kände första sparken.. vi tittade på varandra med en speciell blick och log. HAN ÄR VERKLIGEN DÄR I.. vår lillkille. Det kändes helt obeskrivligt underbart att få dela den här stunden med honom, min sambo.

Att vara gravid är väldigt påfrestande för kroppen. Man är tyngre, bökigare och man är ständigt överhettad. Jag jobbar som frisör och jag lovar er, det blev svettigt. Fönar, plattänger och en chef som vill ha 30grader i salongen (hahah) + en graviditet på det. Som tur var var jag inte höggravid under sommaren, då hade jag nog gått under. Mina fingrar domnade av lite till och från.. man hade inte samma grepp om saker och ting.. vilket gjorde att jag tappade mina frisörverktyg några gånger per dag.. haha. Och då ska jag tillägga att jag redan är en klumpig person. 

Magen växte och växte (som tur var) och jag blev tyngre och bökigare för varje dag som gick. Att stå upp större delen av dagen var påfrestande. Magen började även bli i vägen för mina kunder. En och en annan kund fick magen på axeln eller ryggen, haha. Nu började jag även känna mig väldigt yrslig och svimfärdig. Jag var tvungen att gå ifrån mina kunder kanske 6-7 gånger under min graviditet.. jag gick och satte mig och tog ett glas vatten med socker i. Ibland var jag till och med tvungen att lägga mig på golvet i köket för att få luft. Dom gångerna fick min chef ta över mina kunder..så snäll. Som tur är har jag världens snällaste kunder också, så det har aldrig vart nå problem.
 
En gång under graviditeten, runt vecka 30, så började jag få rejäla sammandragninar. Som gjorde ONT. Det var på jobbet och som tur var hade jag precis blivit klar med min kund. Åkte direkt upp till förlossningen. Snälla snälla snälla bebis, kom INTE nu. Oron blev värre och värre. Jag hade läst en tjejs blogg vars barn kom för tidigt och var extremt orolig över det redan innan. Men vi hade sån tur, det var falskt alarm. Jag hade stressat till jobbet på morgonen vilket hade resulterat i sammandragningar. Så ett råd till alla gravida, vad ni än gör, stressa inte!
 
Min syster Nathanelle fixade min babyshower. + mina bästa vänner Nathalie och Linda. Dom gjorde det så bra och det var jätte mysigt. Mitt och min sambos förhållande sattes på prov då vi fick svara på samma frågor och se om vi svarade likadant. Jättekul! haha :') Vi kände varandra så bra som jag trodde att vi gjorde! Babyshowern var lyckad och trots babyshowern så kunde jag fortfarande inte förstå att vi har en bebis om bara nån månad. SÅ efterlängtad.

Jag kommer ihåg att det var många BVC besök. Vi hade 3 olika barnmorsskor under graviditeten.. men det kändes alltid lika bra att gå dit. Vi fick ju höra bebis hjärta slå. Alltid skönt att höra att han lever och mår bra. Varje gång man var hos BVC så mäter man något som kallas Symfysen, vilket är själva "boet" för barnet. Det mäter man från vaginans hals och upp mot magen. Man mäter den för att se så att fostret (boet) växer som det ska. De kan bara räkna på ett ungefär men skulle något vara oklart så kollas det upp. Den här mätningen kommer jag ihåg att jag tyckte att den gjorde lite ont.. de trycker ganska hårt med händerna. Men ingenting mot smärtan som kommer längre fram dock. Ni förstår nog var jag pratar om. Haha.

När man (jag) är gravid är man ständigt kissnödig, man får bristningar, man är extremt yslig och kan spy (vilket jag bara gjorde en gång,  v.12), man är överhettad, man läcker bröstmjölk, man blir anfådd för ingenting, fingrarna kan svullna och domna bort, det är obehagligt hur du än ligger (om man är i tredje trimestern), det är jobbigt att ens få på sig strumporna, jag var förstoppad (troligtvis för att jag åt niferex, som man för övrigt äter pga blodbrist), man får svullnad i fötter och ben (och kan inte ha några av dina tidigare skor), tröttheten ska vi inte ens tala om. Humörsvängningar får de flesta men jag skulle säga att de var mer eller mindre oförändrade.. Jag var snarare glad konstant (i tredje trimestern). Min sambo påpekade det till och med.. han sa även att jag fått ett graviditets-skratt. HAHA. Vilket jag ijuförsig fick, som nu försvunnit. Haha, så underligt. ALLA dessa symptom är iallafall vanliga och ingenting att oroa sig över. Sen får man inte glömma att alla graviditeter, foster/bebisar och mammor är individuella/personliga och ingen är exakt den andre lik.
 
Jag älskade att vara gravid och skulle göra om det alla dagar i veckan. Saknar min kula. Men som tur är ligger min kula nu brevid mig<3 Vill ge största tacket till min sambo som fanns där för mig under hela min graviditet. Han är min andra halva! 
 
Så som vi längtade efter honom.. så mycket har jag aldrig längtat efter något i hela mitt liv.
 
Fortsättning följer.. 
 
Sista bilden är dagen före värkarna började
 
 
Allmänt, Förlossningsberättelse, Gravid, Kian | | En kommentar
Upp